Publicerad: 2010-02-19

  • Tipsa en vĂ€n
  • Skriv ut artikeln
Ur Abrohom Gabriel Sawmes bok Mardutho d'Suryoye VIII om hur kyrkoledningen stoppade Dolabani frÄn nationella aktiviteter i framtiden. Foto: Montage: Augin Kurt

Dolabani förbjöds att lÀra ut assyrisk patriotism

HISTORIA I den assyriska skolan i Adana brukade Yuhanon Dolabani skriva brinnande patriotiska sånger som han lärde ut till sina elever. Men efter 1923 tystnade hans röst i fråga om Seyfo och kravet på ett hemland för assyrierna. Vad var det som hände? Svaret finns att hitta hos en av hans gamla elever från Adana-skolan. Journalisten Augin Kurt har den här gången gått igenom de assyriska källorna.

I boken  Mardutho d Suryoye, vol VIII  skriver Abrohom Gabriel Sawme: ”....munken Yuhanon Dolabani beordrades av sina religiösa överordnade att hĂ„lla tyst och sluta skriva patriotiska dikter och sĂ„nger. De var rĂ€dda för muslimernas repressalier och hĂ€mndaktioner, om assyrierna fortsatte höja sin röst för nationell frihet i de assyriska omrĂ„dena.” [1] Det framgĂ„r inte vem som beordrade Dolabani till tystnad, men hans högste chef pĂ„ den tiden var patriark Elias III Shaker.

NÀr jag gjorde research om patriark Shakers lön i de tidigare hemliga turkiska dokumenten, blev jag nyfiken pÄ vad biskop Dolabani skrev i sina memoarer om patriarkens utvisning 1931. Jag fann inget. Faktum Àr att 1931 Àr det enda Är som Dolabani pÄstÄr sig ha tappat sina anteckningar ifrÄn. Han har annars fört dagbok om minsta lilla hÀndelse i sitt liv mellan 1927 och 1955, men dÀr saknas alltsÄ ett speciellt Är.

Han skriver att det inte hĂ€nde nĂ„got som Ă€r vĂ€rt att nĂ€mna det Ă„ret, annat Ă€n att patriark Shaker ville ha med honom pĂ„ sin resa till Indien. Men att församlingen i Mardin vĂ€grade lĂ„ta Dolabani följa med. ”Om detta har jag skrivit utförligt i ett sĂ€rskilt dokument”, tillĂ€gger Dolabani och sĂ€ger att det ska finnas i biblioteksarkivet. Men dokumentet Ă€r försvunnet. Med största sannolikhet blev det uppsnappat av en av vĂ„ra biskopar som idag aspirerar pĂ„ patriarkstolen. Den aktuelle biskopen, som dĂ„ var munk, gjorde ett besök i Dolabanis vĂ€lorganiserade bibliotek efter dennes död och sĂ€gs ha tagit med sig ovĂ€rderliga dokument i original. 

I samtal med initierade personer har jag fÄtt veta att Dolabanis vÀgran att följa med till Indien bidrog till missnöje hos patriark Shaker, men i sitt fortsatta liv höll Dolabani tyst kring dessa frÄgor.

1918 prÀstvigdes Dolabani som munk av den nye patriarken Elias Shaker, men dessförinnan nÀr han var novis hade han en gÄng skrivit ett brev dÀr han krÀvde att kyrkomÀnnen borde anvÀnda endast assyriska i sin interna korrespondens. Hans överordnade blev irriterade och suspenderade honom i tre mÄnader, sÀger en kÀlla. Men 1923, nÀr Adana-skolan hade stÀngts, förbjöds han uttryckligen att Àgna sig Ät assyriskt nationellt vÀckelsearbete i fortsÀttningen.
 
1928 skriver till exempel Naum Faik ett brev [2] till den kÀnde munken Dolabani och frÄgar varför han har avbrutit sin brevkorrespondens sÄ fullstÀndigt sedan han ÄtervÀnt till Mardin och dÀrefter till Jerusalem. Faik trodde i all ödmjukhet att det hade med honom sjÀlv att göra, dvs att Dolabani hade blivit sur pÄ honom, utan att Faik visste vad han hade gjort för fel. Nu i efterhand verkar orsaken hÀnga samman med de order som Dolabani hade av sin patriark Shaker att sluta med sin tidigare nationella verksamhet.

LÀngre fram i sitt brev lÀxar sedan Naum Faik upp Dolabani för att den assyriska skolan vid klostret S:t Markus i Jerusalem, dÀr Dolabani var rektor, prioriterar arabiska i undervisningen pÄ bekostnad av vÄrt eget utsatta sprÄk:

”Det Ă€r viktigt, inte minst för oss assyrier, att vi i vĂ„ra skolor ger eleverna tillgĂ„ng till moderna översĂ€ttningar av olika Ă€mnen i vĂ„rt eget sprĂ„k. DĂ€rför bör ni se till att trycka sĂ„dana böcker i första hand. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt kan ni ge Markusklostrets skola en sĂ€rstĂ€llning bland vĂ„ra skolor.

Ni mĂ„ste ocksĂ„ dra ner pĂ„ undervisningen av det arabiska sprĂ„ket, som har slukat och förintat vĂ„rt eget fina sprĂ„k, förstört dess skönhet och utrotat dess landvinningar. Det fĂ„r vara nog med att man anvĂ€nder arabiska med sĂ„dan stolthet över dess rikedom, sĂ„ som det sker hos de vĂ„ra i Syrien (och Libanon, ö anm). Dessa nonchalanta, förlorade och förtappade mĂ€nniskor! Det rĂ€cker med att vi omfamnar det sĂ„ ivrigt pĂ„ bekostnad av vĂ„rt eget gudomliga och himmelska sprĂ„k, nĂ€r arabiska i sig Ă€r sĂ„ mycket fattigare och torftigare Ă€n vĂ„rt eget sprĂ„k!”
  

SÄ lÄngt Naum Faiks maningar till Dolabani, som dessförinnan under mÄnga Är var patriark Shakers högra hand och följde med honom bÄde pÄ rundresor och i det dagliga arbetet i Zafaranklostret. Det framgÄr av Dolabanis biografi som kom ut 2007. Men han aktar sig noga för att i sina memoarer avslöja nÄgot som inte Àr politiskt korrekt i de turkiska hÀrskarnas ögon. Hans omgivning bland Mardinborna krÀvde ocksÄ ett sÄdant stÀllningstagande. Trots sin tystnad i det nationella fÀltet kom han att bli en av de bÀsta vetenskapsmÀn och administratörer som kyrkan kunnat frambringa i modern tid. Det Àr alltsÄ viktigt att pÄpeka att Dolabanis historiska och vetenskapliga verk har stor betydelse inte bara för kyrkan, utan i lika stor utstrÀckning för den assyriska nationen i alla dess delar.

Jag började plöja vidare i assyriska kÀllor för att se vad som skrevs om patriark Shaker. Förutom Abrohom Gabriel Sawme skriver Àven biskop Israel Audo [3] för kaldeiska kyrkan i Mardin om den tiden. Biskop Israel var bror till den berömde sprÄkvetaren biskop Touma Audo i Urmia.

Israel Audo hyser i sina syrliga kommentarer ett djupt agg och en stor vrede gentemot den syrisk-ortodoxa kyrkans ledning. Han kallar kyrkans anhÀngare vid sitt sekteristiska namn jakobiter och vill leda i bevis att jakobitiska kyrkoledare hade som mÄl att utrota de systerkyror som var knutna till Vatikanen eller andra vÀstmakter.

I de ortodoxas ögon var dessa kyrkor förrÀdare, att döma av den fiendskap som rÄdde mellan dem. Det var dels frÄgan om en naturlig fiendskap mellan en moderkyrka och utbrytarna, men ocksÄ lika mycket ett lyckat resultat av statsmaktens politik att söndra och hÀrska. NÀr de osmanska turkarna planerade folkmordet Seyfo var de noga med att behandla olika samfund var för sig för att inte möta nÄgot gemensamt motstÄnd. Enligt Israel Audo dödades först de assyrier och armenier i Mardin som var katoliker och protestanter. De ortodoxa fick veta att de var sÀkra, att katoliker och andra sÄgs som fiendens förlÀngda arm. Men nÀr de första var mördade eller fördrivna, kom turen till de ortodoxa kristna.

Denna fiendskap fortsatte tydligen Àven efter Seyfo 1915-18. Israel Audo berÀttar om ett besök som patriark Elias Shaker hade gjort hos en turkisk general i Mardin som hade en lindrig sjukdom. Det var strax efter att fredsavtalet i Lausanne var undertecknat den 23 juli 1923 och en stor glÀdje rÄdde i stan:

”NĂ€r denne frĂ„gade om alla kristna i Mardin var nöjda och glada över avtalet, svarade patriarken; ÂŽjag och min församling Ă€r glada, men de övriga kristna samfunden Ă€r besvikna. För de trodde att denna stad skulle hamna under fransmĂ€nnens styre, men nu har de gett upp hoppet. DĂ€rför Ă€r de inte glada.ÂŽ
Nyheten spreds snabbt i hela Mardin att katolikerna inte var glada över freden, i synnerhet i militĂ€ra kretsar blev den snabbt kĂ€nd. Det fick följden att de började trakassera oss pĂ„ alla sĂ€tt. Jakobiterna sĂ„g hĂ€r sin chans att uppvigla muslimerna mot oss i syfte att förinta oss frĂ„n jordens yta. Men den som grĂ€ver en grop Ă„t sin nĂ€sta, faller sjĂ€lv i den.”

Enligt den kaldeiske biskopen Israel Audo var det alltsÄ inget tvivel om att patriark Shaker och hans kyrka gÀrna sÄg att de katolska assyrierna gick under. Audo berÀttar om ett annat tillfÀlle samma Är, dvs 1923, dÄ patriark Shaker lÀr ha hÀlsat pÄ hos en muslim efter dennes besök hos den avsatte sultanen Vahidaddin:

”Patriarken bad denne muslim att tala med en lord frĂ„n Sawro vid namn Hamdalla Beg och be honom att inte verkstĂ€lla beslutet att sĂ€lja byn Qellets övergivna landegendomar. Vissa Ă€gare hade lĂ€mnat byn och de var jakobiter.

Patriarken tillade; ŽVi syrisk-ortodoxa Àr undersÄtar till det osmanska riket sedan urminnes tider. Vi Àlskar muslimerna och Àr som deras faderlösa barn. Vi Àr inte som de övriga kristna förrÀdare som Àlskar utlÀndska makter. Om det har utfÀrdats ett beslut om tvÄngsförsÀljning av sÄdana egendomar, gÀller den i sÄ fall inte oss. Den avser de andra.Ž


Han sade detta i nĂ€rvaro av en katolsk armenier vid namn Hanna Tasbas, som sedan kom till mig och berĂ€ttade det. KĂ€re lĂ€sare, se hĂ€r vilken fiendskap han (patriark Shaker, ö anm) hyser gentemot medlemmar av sitt eget folk och sin egen tro!”

Audo fortsÀtter ocksÄ att nÀmna en intressant hÀndelse, som belyser den slavmentalitet som turkar och andra hÀrskare under seklernas gÄng lyckats prÀnta in i assyrierna. SÄ hÀr skriver han om patriark Shakers ombud Yuhanon (Hanna) Dolabani:

”Sommaren 1921 kom den gamle mannen Sanusi frĂ„n Afrika frĂ„n huvudstaden till Mardin. Han hade förts dit (till Konstantinopel, ö anm) av tyskarna för att dubba (sultan) Vahidaddin med sitt svĂ€rd. Han slog sig ner i ett stĂ€lle utanför staden som kallas Paraditet (klostret Zafarans trĂ€dgĂ„rd, ö anm).

NÀsta dag gjorde vi som traditionen pÄbjuder en artighetsvisit hos den gamle. Dit kom ocksÄ stadens styresman och kÀnda ledare. DÀr sÄg vi ocksÄ representanten för jakobiternas patriark, munken Hanna i egenskap av prÀstvigd munk. Han hade med sig nÄgra av deras prÀster. Denne stÀllde sig upp framför den gamle inför allas Äsyn och förklarade sin lojalitet med följande ord;

ŽTillÄt mig, Àrade gamling, att visa Dig vÄr totala lojalitet, bÄde i egenskap av mig personligen och som företrÀdare för hela den syrisk-ortodoxa nationen. Vi Àr dina tjÀnare och slavar i alla vÄra dagar, Du upphöjde herre!Ž

Denne gamling var varken sultan eller kung över vÄra lÀnder. Han var blott en frÀmling som Ànnu inte kunnat ÄtervÀnda till sitt land med anledning av dÄliga relationer mellan vÄra lÀnder och europeiska stater.

NÀr det gÀller de nÀrvarande muslimska ledarna, visade ingen av dem nÄgot respektfullt ord, trots att de borde respektera gamlingen Ätminstone pÄ grund av samma religion.

Men jakobiterna, som till namnet Ă€r kristna, visar sin totala lydnad och slavlojalitet gentemot en för dem helt frĂ€mmande man, med vilken de saknar vare sig civila eller statliga band. De skiljer sig frĂ„n alla andra folk och nationer genom att frivilligt ta pĂ„ sig slaveriets prĂ€gel. Och de gör det helt öppet och utan att skĂ€mmas inför en frĂ€mling som saknar makt över dem.”

Och sÄ hÀr fortsÀtter det i stycke efter stycke hos Israel Audo, som spyr ut sin galla över sina motstÄndare jakobiterna. Han kallar dem förutom frivilliga slavar, Àven nonchalanta och oorganiserade som vanhelgar Guds hus nÀr de tillÄter muslimer och prostituerade att betrÀda altaromrÄdet i patriarksÀtets kyrka i Mardin, bara för att det Àr patriark Shakers brorson som ska gifta sig i kyrkan den dagen.
 
Ja, det hÀr lÄter ÀndÄ som grov överdrift, men sjÀlva slavmentaliteten fanns nog ÀndÄ dÀr och fortsÀtter i viss mÄn Àven idag hos en del av vÄrt folk. Detta visar sig bÄde internt och externt. MÄnga kritiserar till exempel sina kyrkoledare för deras brister och snedsteg, men nÀr det kommer till kritan böjer de huvud och kysser deras hand. Det Àr onekligen ett arv frÄn slaveriets tunga ok under sÄ mÄnga generationer.

KÄLLOR
[1]
Abrohom Gabriel Sawme: Mardutho d Suryoye, vol VIII, Sao Paolo, Brasilien 1988. S 185-87
[2] Tash’itho dhaye d Yuhanon Dolabani, ARS och AUF, Anadolu Ofset, Istanbul 2007, s 344[3] Israel Audo: Makethbonutho ’al rdufye da kristiyone b Merdo
.1915, Assurbanibals tryckeri, Jönköping, 2004

Augin Kurt
Journalist