Återuppståndelsen

Jag har i några års tids förbannat världen över att vårt Assyriska börjar likna ett tjonggäng som duttar boll utan en aning om vad man ska uträtta. Solskensmål följs genast av ösregnsvändningar och ingen verkade vilja ta problemet i kragen och mot väggen. Sju omgångar in i Superettan 2012 har Assyriska börjat föra matcher med lika stort bollinnehav som självförtroende - och den problemlösande mannen med visioner mot himlen stavas Azrudin Valentic.

Igår trodde han på seger utan det minsta tvivel, och spelarna tycktes växa med pressen när man gick ut på Söderstadions gräsmatta för att tampas mot årets obesegrade maskineri Hammarby. Före matchen anade jag att de unga spelarna kan tända till och höja sig ett snäpp i dessa stormatcher. Det blev väl ungefär så. Assyriska krympte ytorna för hemmalaget och skapade en trefaldig barriär för att freda sitt eget mål: Hezha Agai och hans innermittfält gav motståndarna syrebrist. Bakom dem bildade oändligt lugne David Durmaz och en flammande Sotirios Papagiannopoulus ett mittlås av klass - och längst bak spikade Robin Malmkvist igen likt en korsning av fantomen och en panter.

Framåt ville trupperna inte vara sämre. Nahir Besara spelfördelade med mod, och Fuad Huseyni var lika irrationell som alltid. Ett samspel mellan dem var allt som behövdes för 0-1. Och innan vi hann jubla klart hängde Papagiannopoulus i luften och bredsidade in tvåan.
0-2 och Bajen i brygga.
0-2 och bud på mer från supertekniske men spelsinnesslöse Admir Catovic.
0-2 och en assyrisk målvakts storspelar när Hammarby trycker på i andra halvlek.
När Malmkvist bjöd på en av sina jätteräddningar, stormade han mot Sotte för att skälla ut de dubbla tvåfotsdribblingar som kunde straffat sig. Sekvensen var symbolisk för matchen. Aggressiviteten lyste. Viljan fick stämbanden att gå sönder. Inget skulle få förstöra Assyriskas triumferande afton.

På den högra flanken må Jimmie Augustsson sakna självförtroende för att uträtta något offensivt, men defensivt spelar han med den enkelhet som ger Stefan Batan på andra sidan fritt fram att följa med upp i banan. Häcklad av Bajens klack tycktes kaptenen få extra kraft och var nyttig på hela sin kant. När Mohammed Mbye sedan kom in och spelade likt Yaya Toure på det defensiva innermittfältet, där han egentligen hör hemma, så var det som att segern kändes lite säkrare. Lite närmare. Båda klubbarnas älskade trollgubbe Haris Laitinen kunde skjuta sin moderklubb i definitiv sank, men visade nåd och höll igen flera gånger. Det behövdes inte. Inte igår kväll. Igår kväll var det en fantastisk enhet som plockade tre gyllene poäng. Befälhavare? Azrudin Valentic.

Han har i månader tagit striden mot Superettans experter och klubbens uppsatta mål för i år: vi är inte här för att hålla oss kvar. Vi ska vinna. Vi är assyrier. Han har visat publiken vem som bestämmer när vi ylar om ett inhopp av Laitinen, och han har gjort Malmkvist till en målvakt han aldrig skulle byta mot någon i Sverige. Valentic har rubbat det monotona 4-4-2. Vi ska rulla boll med hög press, spelskickligt innermittfält och slita som om varje match vore den sista. Utan att hylla laget eller tränaren för mycket efter en match, är det befriande att se hur ett nygammalt Assyriska är på väg att återuppstå från de döda. Igår kväll jagade man livet ur Hammarby, och skrämde iväg sin egen skugga som legat över oss de senaste åren.

Nemrud Kurt Haninke