Väntar en repris från 2006?

Rädsla. Hela klubben vibrerade av skräck. Den bedårande inledningen övergick till ett fritt fall utan dess like, och plötsligt skulle Assyriska spela kval mot lilla Bunkeflo. Plötsligt skulle den monstruösa truppen kämpa för att hålla sig kvar i serien i stället för att avancera till Allsvenskan. Plötsligt åkte Assyriska ur elitfotbollen och fick börja om i division ett. Även om det kommande året gjorde föreningen gott glömmer vi inte fiaskosäsongen 2006 när själen verkade våldtagen. Och när varningsljusen för en repris bländar oss så bubblar rädslan tillbaka till ytan.

Så vad är skillnaderna på årets Assyriska och det för sex år sen som åkte ur Superettan? För enkelhetens skull kallar vi upplagorna för det gamla och det nya. Då som nu var det 4-3-3 som gällde av Balkanbossarna Zvezdan Milosevic och Azrudin Valentic. Medan Zvezdan hade material med både kvalitet och ekonomiskt värde för högsta serien, har Valentic fått slita med att hämta in billiga ynglingar för att ersätta överbetalda floppar. Vallis lagbygge tar form men inte poäng, Zvezdans var lite av motsatsen.

Det gamla Assyriska började glimrande och hade efter sju matcher befäst sin plats i toppen. Sen var det som att skenet slutade bedra. Kan vi skylla på att Erland Hellström skadade sig? Kanske. Å andra sidan fanns det så många divor i det gamla laget att motgångens effekt var logisk. Robert Baydar glömde bollen när han sprang ifrån backarna, Patrick Amoah fick sitta på bänken och Mahmoud Hejazi hängde med huvudet. Då Marklund ännu inte hade dubbats till Ashur, och slitvargar som Mattias Bulun och Andi Toompuu förvägrades en permanent position, fanns det ingen som kunde visa vägen ur stormen.

Det nya Assyriska beskylls för att inte sätta sina lägen men det gamla var värre. En namnkunnig offensiv med Marklund, Sundin och Amoah hade efter tjugoen omgångar hittat rätt 22 gånger. När säsongen summerades hade Assyriska gjort 30 mål (årets upplaga är redan uppe i den siffran). Och fortfarande har ingen närvarande åskådare glömt den osannolika matchen hemma mot Degerfors. Assyriska bränner sexton kvalificerade målchanser och två straffar i något som liknar ren parodi - innan Degerfors sätter 1-0 på sitt enda läge för att sedan utöka till slutresultatet 3-0. Det går således att ha sympati för det nya Assyriskas anfallare, där en ung Fuad Hyseni redan mäktat med nio mål medan Göran Marklund behövde en hel säsong på sig för att göra lika många för det gamla Assyriska. Detta trots att han redan då var rutinerad och vunnit Superettans skytteliga 2003.

Truppen var urstark i det gamla AFF, och den offensiva kraft som fanns borde ha öst in mål. Att det inte blev så förklaras av en skakig defensiv som sände ut osäkra vibbar framåt i banan, men också av två tränare som inte kunde få ut något av sina spelare. Per Millqvist ersatte ju Zvezdan men var för svag och för svensk för att hantera en invandrarklubbs mörka motgång. Och så hade ju det gamla Assyriska Mohammed Gouda. Efter Ceyhun klassar jag Gouda som Assyriskas skickligaste spelare i modern tid. Mittfältaren hade en bolltouch av internationell klass och var en briljant spelfördelare, men byttes ständigt in när laget var i underläge vilket tränaren ska kritiseras för. Svårt för den nyanlände Gouda att lära sig en ny fotbollskultur, styra en vilsen startelva och rädda ett landslag från obarmhärtigt ras i tabellen.

Valentics mannar saknar rutinen som det gamla laget hade, men här syns i stället stora tendenser på att man vill vända på skutan. Sotirios Papagiannopoulos påminner om Herkules, Danilo dirigerar laget med fotboll som språk och Robin Malmkvist skriker sig hes när det behövs. Truppen är dessutom tillspetsad med två klasspelare i Christer Youssef och Willen Mota. Man kan tycka att rädslan borde skära djupare i truppens psyke nu när många av spelarna är unga och oerfarna, men då glömmer man årets uttalade målsättning - att hänga kvar. Även om det i Assyriska alltid finns press nog för att göra Chuck Norris osäker på sig själv, så finns det ett helt annat tålamod idag än för sex år sen.

Om vi bortser från psyket; med en så ung och orutinerad trupp vi har i dagens Assyriska borde fansen ha mer förståelse för att bollen inte alltid vill in. Dessutom går det inte att klaga på Vallis fotbollsfilosofi då den är helt i linje med Assyriskas sanna dito. Jag håller med att han stundtals är för optimistisk, något som han förklarar med att han är extremt säker på sin spelidé, men ingen tränare är fri från brister och problemet är djupare än så. Ett tränarbyte skulle bara ge en kortsiktig injektion och sen ta oss tillbaka till ruta ett. För att det här ska vända måste Valli få den tid och ro han behöver medan spelarna sliter som om varje match vore den sista. Viljan är det som allra främst skiljer upplagorna. Medan det gamla Assyriska gick ut på planen under hösten 2006 med inställningen att matchen redan var förlorad, så visar det nya Assyriska att nedflyttning inte ens finns på kartan. Samtidigt inser man att den är farligt nära och ser allvarligt på situationen, medan det gamla Assyriska verkade vänta på att allt skulle lösa sig automatiskt.

Nemrud Kurt