Svärdets bevis

I syfte att utrota de kristna minoriteterna i området tog Turkiet död på en miljon armenier, en halv miljon assyrier och 350 000 pontusgreker. Att de kristna inte kunde slå tillbaka då de berövades på alla vapen vittnar om att det inte rör sig om ett krig. Vittnen, såväl assyrier som utomstående, har återberättat både muntligt och skriftligt. Gamla assyriska män ackompanjeras av missionärer, konsuler och ambassadörer från Europa och Amerika. En forskning vid Uppsala universitet i Sverige bevisar också att landets dåvarande utrikesdepartement var underrättade om det som skedde. Massgravar har hittats, för att sedan tömmas av den turkiska staten när journalister och historiker flockats.

Enligt FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord är det flera punkter som gör att en gärning kan klassas som folkmord:

-       Att döda medlemmar av gruppen.

-       Att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslag eller själslig skada.

-       Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som är avsedda att medföra deras fysiska undergång.

-       Att genomföra åtgärder, som är avsedda att förhindra födelser inom gruppen.

-       Att med våld överföra barn från gruppen till en annan grupp.

Vi kan snabbt komma fram till att assyrierna drabbades av samtliga punkter. De blev skadade och mördade, och tvingades till  hopplösa vandringar för att långsamt dö. Döttrar togs och gjordes till muslimer för att inga fler assyriska barn skulle födas. Går man efter dessa fem kriterier är det tydligt att det var ett folkmord som utfördes, även om begreppet inte hade lanserats på den tiden. Själva förnekandet av folkmordet anses vara det sista steget till ett folkmord.

Ungefär sextio världsledande folkmordsexperter undertecknade ett uttalande den 8 juni 2008 där de tydligt betonar att orskarna är eniga om att det var ett folkmord. Där skrev de bland annat så här:

"Idag är informationen om folkmordet på armenier, assyrier och pontiska greker så omfattande att ingen seriös politiker med hedern i behåll kan hänvisa till bristande forskning som ursäkt för att inte erkänna det brott som begåtts...Undertecknarna av detta dokument anser inte att det finns någon tvekan om att massakrerna på de kristna och andra minoriteterna i det osmanska imperiet under första världskriget var ett folkmord."

Ett helt kapitel från Einar af Wirséns memoarer "Minnen från Fred och Krig" behandlar folkmordet, här följer ett utdrag:

"[deportationerna] hade officiellt till mål att flytta hela den armeniska befolkningen till steppområden i norra Mesopotamien och i Syrien, men i verkligheten avsågo de att utrota armenierna... Förintandet av den armeniska nationen i Mindre Asien måste uppröra alla mänskliga känslor. Det hör utan tvivel till de största brott som under senare århundraden begåtts. Det sätt på vilket det armeniska problemet löstes var hårresande."

Tyska missionärer i staden Urmia var ögonvittnen, fritt översatt lyder deras redogörelse så här:

"De senaste nyheterna är att inom de senaste fem månaderna har fyratusen assyrier och hundra armenier dött enbart av sjukdom på deras expedition. All byar i det närliggande området, undantaget två eller tre stycken, har blivit plundrade och brända; 20 000 kristna har blivit slaktade i Armenien och dess omgivningar. I Salmas by Haftewan har 750 kroppar utan huvud återfunnits enbart från brunnarna och cisternerna. Varför? För att befälhavaren hade satt ett pris på varje kristet huvud... I Dilman har kristna folkmassor kastats i fängelse och tvingats acceptera islam."

Världens ledande auktoritet inom forskningen om folkmord heter International Association of Genocide Scholars (IAGS) och har officiellt erkänt folkmordet. Det finns också dokumentationer i exempelvis amerikanska tidningar från den tiden. Nedan följer förstasidan på New York Times den 27 mars 1915, samt från The Washington Post:

Nemrud Kurt