Publicerad: 2017-04-19

  • Tipsa en vän
  • Skriv ut artikeln

Myter och illusioner spräcks i ny bok

BÖCKER Här ifrågasätts etablerade ”sanningar” i den assyriska historien och illusioner om dyrkade hjältar spräcks, skriver Svante Lundgren i sin recension av en ny bok.

Agha Petros porträtt hänger på väggarna i många assyriska föreningar och hem. Och visst gjorde han betydande insatser för det assyriska folket på slagfältet. Men han var också en komplex figur med många osympatiska drag. Det och mycket annat får man klart för sig när man läser den högintressanta boken Den assyro-kaldeiska nationalrörelsen - uppkomst, uppgång och upplösning redigerad av Jan Beṯ-Şawoce.

Boken innehåller, liksom många tidigare böcker av samme redaktör, en lång rad dokument, denna gång från tiden efter Seyfo. Dessutom ingår några kapitel med utdrag ur moderna verk som beskriver denna tid. I centrum står först Malik Qambar och hans försök att med fransk hjälp organisera en assyro-kaldeisk bataljon i det franska mandatet Syrien. En sådan kom också till stånd, men dessvärre kom den att kämpa Frankrikes strider och inte kampen för ett självständigt eller autonomt Assyro-Kaldéen, vilket var Qambars dröm.

Vad det exakt var som Qambar och andra assyrier vid denna tid eftersträvade förblir oklart. Ibland talas om att assyrierna "förtjänar självständighet", ibland om att de inte kräver en egen stat utan "fullständigt självstyre för sina landsmän under franskt protektorat". Ett annat uttryck var att "skapa embryot till en assyro-kaldeisk stat".

I slutändan blev det varken självständighet eller självstyre och inte heller något embryo till en framtida stat, vilket inte bara berodde på de europeiska staternas ovilja, utan också på assyriernas eviga förbannelse, intern splittring. Malik Qambar och Agha Petros bekämpade varandra och den sistnämnde tog alla ära av Lady Surma i en skrivelse till britterna. Inför allt detta befann sig naturligtvis britter och fransmän i total oklarhet om vem som egentligen representerade assyrierna då flera påstod att "det är jag som gör det och framför allt så gör NN inte det".

Innan Agha Petros, eller Petros Eliya eller Peter Ellow, blev "general" hade han varit i Amerika och ägnat sig åt ljusskygga affärer samt samlat in pengar till ett barnhem för assyriska barn. Pengarna använde han till att skaffa sig ett flott hus i Urmia. Bokens mest underhållande - och tragiska - kapitel återger en artikelserie i den franska tidningen L'Écho de Paris i september 1925. Journalisten hade i polisrapporter funnit belägg för att fenomenet med personer som utgav sig för att vara assyriska präster och som samlade in pengar till sitt förtryckta folk för att sedan stoppa pengarna i egen ficka var en organiserad verksamhet. Vem som var personen bakom det hela blir oklart. Agha Petros anklagade i en skrivelse till polisen Malik Qambar för att vara hjärnan bakom detta svindleri. Polisen hade också fått en annan skrivelse där Qambar återigen anklagade Agha Petros för att organisera detta geschäft..

Om hjälteglorian på vissa assyriska personligheter efter en läsning av denna bok sitter lite snett så ifrågasätts också vissa historiska "sanningar" som kanske i själva verket var myter. Assyrierna har i decennier närt en bitterhet mot britterna för att dessa svek sina löften till "sin minsta allierade". Men vad bestod löftet i? Och vem gav det?

Det är en utbredd uppfattning bland assyrierna att den brittiske kaptenen George Gracey, som 1917-18 i Urmia mobiliserade assyriska bataljoner för att strida med britterna, skulle ha utlovat självständighet eller självstyre åt assyrierna i utbyte mot det militära stödet. Problemet är bara att inget dokument från denna period talar om något sådant. Gracey var aktiv i att få assyrierna att strida med britterna, men först efter kriget framfördes påståendet att han skulle ha gett några löften gällande framtiden i samband med detta. Det som skrevs 1917-18, både av assyrier och icke-assyrier, nämner inget sådant löfte. Själv hävdade Gracey senare att han inte gett några löften och att han definitivt inte hade några befogenheter att ge sådana.

Ett faktum känt från förr men som framkommer tydligt i denna bok är att de assyriska strävandena under åren efter första världskriget samlade stöd från alla assyriska kyrkor. Den 15 februari 1919 gav det assyro-kaldeiska nationalrådet i Konstantinopel följande deklaration:

"Vi har äran bringa till er kännedom att gammalsyrierna [de syrisk-ortodoxa], kaldéerna och de syriska katolikerna, som anser att de tillhör samma ras och har samma ursprung, har slagit sig samman och erkänt sin grundläggande politiska och nationella enhet under namnet assyro-kaldéerna."

Behövs det folkmord för att assyrierna ska lämna sina konfessionella kotterier för nationell enhet?

Boken innehåller också intressanta dokument om fördrivningen av assyrierna från Urfa 1924 och om andra historiska händelser under åren efter Seyfo. Jan Beṯ-Şawoce ska ha en eloge för att han gjort dessa dokument tillgängliga för forskare och alla som är intresserade av assyriernas historia.

 

Jan Beṯ-Şawoce: Den assyro-kaldeiska nationalrörelsen - uppkomst, uppgång och upplösning. Malik Qambar & Agha Petros - politik, diplomati och militär organisering. Med förord av David Gaunt och inledning av Nemrod Barkarmo. Beṯ-Froso & Beṯ-Prasa Nsibin. Södertälje 2016. 366 ss.

Boken kan beställas här.


Svante Lundgren
Författare