Publicerad: 2017-09-23

  • Tipsa en vän
  • Skriv ut artikeln
Assyriska delegater till fredskonferensen i Paris. A. K. Yoosuf sittande längst till vänster.

Lärdomar av ett misslyckande

BÖCKER Har vi lärt oss av historien, frågar Svante Lundgren, i sin recension av en bok som riktar fokus mot det assyriska misslyckandet vid fredskonferensen efter första världskriget.

Trots den förödelse som Seyfo innebar för det assyriska folket fanns det kanske en möjlighet att med stormakternas hjälp skapa ett assyriskt nationalhem efter första världskriget. I varje fall var det just det som de assyriska delegationerna till fredskonferensen arbetade för. Det finns all anledning att se närmare på varför detta arbete misslyckades.

En av de assyrier som var närvarande vid fredskonferensen i Paris var Abraham K. Yoosuf, som var född i Harput 1866 och som hade bott i USA sedan 1889. Han var läkare och hade deltagit både på den osmanska sidan under Balkankrigen och i den amerikanska armén under första världskriget. Hemma i USA var han en av de ledande gestalterna bland assyrierna och reste därför till Paris för att försöka få de europeiska stormakterna att skapa ett assyriskt nationalhem i Mesopotamien. Han vistades i Europa och följde med fredsförhandlingarna från mars 1919 till september 1920. 

Yoosufs dagbok från tiden i Paris har publicerats av Jan Beṯ-Şawoce i svensk översättning (se här). Nu utkommer Yoosufs samlade verk om assyrierna i engelskt original. Dagboken spelar här en central roll, men samlingen innehåller också artiklar, brev och andra dokument. Också en stor del av dessa handlar om de frågor som var aktuella i Paris. 

Det är intressant och samtidigt sorgligt att se hur Yoosufs optimism så sakta byts till desperation. Inför fredskonferensen är han övertygad om att det ska vara möjligt att övertyga stormakterna om det berättigade i de assyriska kraven som omfattade tre punkter: 1) frihet från det turkiska och persiska oket, 2) skadestånd samt 3) en självständig assyrisk stat under brittiskt eller franskt mandat. Men när tiden går blir det alltmer uppenbart att förhoppningarna är ogrundade. 

Liksom andra assyriska delegater försökte Yoosuf verkligen. Han träffade framträdande politiker och diplomater från olika länder och reste mellan Paris och London (med en avstickare till San Remo där förhandlingar fördes i april 1920). De han mötte uttryckte sympati och försäkrade att assyrierna inte skulle glömmas bort. Men den 26 april 1920 kom kallduschen. En brittisk diplomat förklarade att de områden som assyrierna krävt för sin stat delas mellan Turkiet, Frankrike och Storbritannien. "Jag var överraskad över beslutet eftersom det var ett slag mot vår existens, men vad annat kunde jag göra än protestera?" 

Orsaken till misslyckandet är inte bara stormakternas ointresse utan också den förödande interna splittringen bland assyrierna. Redan då existerade en namnkonflikt. De assyriska delegaterna enades tidigt om benämningen "assyro-kaldeisk", men Joel Werda från USA vägrade acceptera det. 

En annan brist som Yoosuf beklagade var avsaknaden av en enad officiell delegation. Situationen var den att ett flertal assyrier deltog i konferensen och uppvaktade ministrar och delegater med sina krav. I brist på samordning måste det assyriska agerandet ha förbryllat engelsmännen, fransmännen och amerikanarna. Snart började de enskilda assyrierna inte bara framhäva sig själva som folkets sanna representanter utan också baktala de andra. I ett sådant läge är det inte lätt att få gehör för sina krav och önskemål. 

De interna konflikterna gick så långt att Yoosuf kände sig hotad av Lazar Yacoboff och var övertygad om att denne ville mörda honom. Enligt Yoosuf själv berodde det assyriska misslyckandet vid fredskonferensen på avsaknaden av enhet och samordning, bristande organisering, knappa resurser och frånvaron av en informationsbyrå. 

Hade det kunnat gå annorlunda? Hade en assyrisk stat kunnat se dagens ljus om man hade agerat klokare i Paris? Att svara på det är kontrafaktisk spekulation, men jag gör det ändå. Jag är övertygad om att inte ens den mest effektiva lobbning hade kunnat leda till ett annat resultat. Genom de turkiska nationalisternas framryckning kom stora delar av den tilltänkta assyriska staten kort tid efter fredskonferensen att hamna under turkisk kontroll. På de områden som styrdes av fransmän och britter tjänade det inte kolonialmakternas intressen att skapa en assyrisk stat. Som ett resultat av folkmordet var demografin emot assyrierna. 

Trots att utgången knappast hade kunnat bli en annan finns det skäl att dra lärdomar av misslyckandet. På den politiska arenan åstadkommer assyrierna ingenting så länge den kyrkliga tillhörigheten överspelar den nationella enheten. Och för dagens utmaningar är det skäl att minnas Yoosufs uttalande om att "de starka personliga motsättningarna spelade en så stor roll att det skadade den nationella saken." I alla folk finns det motsättningar mellan grupper och personer och så måste det vara. Men inte minst vid avgörande ögonblick i ett folks historia måste personliga ambitioner och antipatier sättas åt sidan för helhetens bästa. 

Det kunde man inte i Paris 1919-20. Kan man det idag?

Tomas Beth-Avdalla, som gett ut denna samling, har igen gjort alla intresserade av assyrisk historia en tjänst genom att göra Abraham K. Yoosufs intressanta och tankeväckande texter tillgängliga. Boken har förklarande noter och ett rikt bildmaterial samt dokument i faksimil. 

 

Abraham K. Yoosuf: Assyria and the Paris Peace Conference. Edited by Tomas Beth-Avdalla. Foreword by Sargon George Donabed, Ph.D. Nineveh Press 2017. 244 s. 

Boken kan köpas här.

 

Svante Lundgren
Författare